Under de senaste åren har urbana träd och dess växtbäddar i ökande omfattning uppmärksammats som en del av lösningen på problem med dagvattenhantering. Eftersom träd i den förtätade staden ofta har bristande tillgång till vatten så har möjligheten att leda ner regnvatten i växtbäddar setts som ett sätt att både kunna förbättra förutsättningarna för träden, och samtidigt avlasta våra dagvattensystem. När nu effekter av klimatförändringarna visar sig, genom exempelvis ökad risk för häftigare regn, har detta ytterligare aktualiserats som ett sätt att kunna undvika översvämningar. Detta är dock inte nya tankar; redan 1991 skrev Olle Andersson i nyhetsbladet att det var ”hög tid” att låta mark och växter ta hand om dagvattnet. Han syftade då till LOD – lokalt omhändertagande av dagvatten, och menade att istället för att leda dagvatten till reningsverk så skulle vattnet infiltreras på plats för att sedan kunna tas upp av växtlighet. Men istället för att möjliggöra för det, gick städernas utveckling i en annan riktning, med ännu mer hårdgjorda ytor till följd av rådande förtätningsideal, och därmed med mer dagvatten att hantera.
Hur det hade sett ut idag ifall det som Andersson förespråkade hade blivit verklighet får vi ju aldrig veta, men sedan dess har i alla fall kunskapen om både växtbäddars utformning och växtmaterial ökat. Genom det som vi numera istället kallar för blågröna lösningar bygger städer växtbäddar med stor genomsläpplighet och porositet, där väsentliga mängder dagvatten kan få plats för att lagras under en begränsad tid. Utan den typen av växtbädd, som är konstruerad så att vattnet inte ska stanna under en längre period, är det risk för att träden skulle dränkas. När träds rötter inte får tillgång till syre, avstannar aktiviteten i rötterna och då även vattenupptagningen. Så om träd får för mycket vatten, så kan de inte ta upp det, vilket såklart på sikt påverkar trädens vitalitet och tillväxt. Olika arter är dock olika känsliga för att få för mycket vatten, och arbetet med att förstå olika arters toleransnivåer pågår just nu. Att hitta rätt arter för denna typ av växtbäddar är avgörande, ifall vi verkligen vill att träden ska kunna ta hand om vattnet och samtidigt långsiktigt utvecklas och trivas. Känsligare arter reagerar redan efter så kort tid som två dagar med höga vattenstånd, medan de som vi ser som mer tåliga reagerar efter 3–4 dagar. Exempel på arter som visat sig känsliga är Tilia tomentosa, Fraxinus ornus och Cercidiphyllum japonicum. Till de lite mer tåliga hör exempelvis Sorbus torminalis och Magnolia x loebneri.
