Tallar har djupgående rötter och luftiga, ljusgenomsläppliga kronor som gör dem idealiska till överståndare över buskar och perenner i woodlands och parker.
De trädartade formerna har i regel ett pyramidalt växtsätt i ungdomen men får som äldre oregelbundna, ofta säreget formade kronor vilket gör dem till vackra solitärer i parkmiljö. På senare tid har de även introducerats i hårdgjord miljö, som solitärer och i alléer. De mer lågväxande formerna gör sig i buskage i parker och andra offentliga anläggningar. Tallar är ljusälskande och trivs bäst i väldränerade jordar och klarar generellt torka bra.

Mjuk- och hårdtallar
För att använda tallar på rätt sätt kan tallsläktet grovt delas in i grupperna mjuk- och hårdtallar. Grupperingen har egentligen sin grund i virkesindustrin men i Sverige kan vi använda samma uppdelning baserat på utseende och användningsområde.

Hårdtallarna har 2–3 barr per barrknippe. Barren är ofta styva och läderartade. De är pionjära i sin karaktär och kräver mycket sol för att utvecklas tillfredställande. Som etablerade tål de torka, stadsmiljö, vind och värme. Hårdtallarna är i många fall lämpade för användning i gatumiljöer. Vår inhemska tall, Pinus sylvestris, med två barr per barrknippe, tillhör hårdtallarna.

Mjuktallarna har fem barr per barrknippe. Barren är oftast mjuka och böjliga, blågröna i färgen och ger trädet ett mjukt frodigt uttryck. Mjuktallarna är av mer semipionjär karaktär och kräver jämt friska jordar och svala växtplatser. De tål halvskuggiga lägen bättre än hårdtallarna men utvecklas bäst i full sol i skyddade miljöer. Mjuktallarna är i många fall mycket köldtåliga och kan med fördel användas högt upp i landet, dock främst som parkträd och i andra sammanhang där ståndortskraven uppnås.